….filosofera är jag nog bäst på. Nästan så jag blir trött på mig själv. Musiker filosoferar, poeter, filosofer, romantiker. Musiker, dom är också många och 90% ish romatiker. Varför får inte jag va det då?
En stor hjärna har han Anders Hansen, jag känner inte honom, men boken hjärnstark är bara en liten bråkdel av det kloka han säger. Jag lyssnar var och varannan dag på psykiatrikerna. Tips.
Att lära sig älska sig själv, är stort, vi är många som lever med en del i oss som klankar ner på det ena och andra, en lite djävul som sitter där vid sidan av och petar i självkänslan.
… och många gånger kan jag hamna i tankarna igen, tänk om. Tänk om jag bara hade stannat, tänk va han älskade mig, har aldrig någonsin vart med om någon som nästan känner mig, mer än ja själv gör. Det är nästan som att, när man tänker på det – jävligt stort.
Allt de där jag själv såg som fult, ser han som något vackert. När jag ser tillbaka, vilket det är lätt att göra, vi vet inget annat är det förflutna och nuet, så har ingen kunnat trösta mig, lugnat mig samtidigt som han stressa upp mig nå till förbannelse. vansinne.
Dramatik, kärlek och passionerat – som slutade i eldsvåda och utmattning sant en enorm saknad.
Känns som att det var lättare förr.. stämmer det?
Vi lät romantiken få vara, vi skickade kärleksbrev, vi talade klarspråk. Idag vågar vi inte vara uppriktiga eller vågar inte ens svara. Känslorna sitter så djupt in så vi får leta med ficklampa för att finna dem. Tråkigt tycker jag.