” Att våga vara ärlig och berätta att man lider av panikångest är ett av de viktigaste stegen på resan tillbaka till en normal tillvaro ” – ur allt eller inget med Rickard Engfors.
…. Och det är precise så jag klara mig igenom. Trots att den känslan alltid finns i kroppen så lär man sig att handskas med den, man lär sig övervinna den situation och genom detta blir man starkare och starkare.
Jag kollade på tv igår och då intervjua dom Robert Gustavsson som vi nu fått reda på att han har alla möjliga men, haha, och där berättar han om sin panik i små utrymmen, och där känner jag igen mig, han sa de att, visst känner jag hur paniken kryper sig upp från magen, men jag har lärt mig hantera det, jag vet små knep, som jag lärt mig, som får mig att klara mig igenom dessa situationer. FANTASTISKT starkt tycker jag!
Man måste hitta små knep!
Just nu får jag hjärtklappning bara jag tänker på vissa saker, som permanent!
Och senaste veckan… Har jag känt mig så hopplöst dålig på allt jag gjort. Har detta med processen att göra. Utveckling? För ett bra tag har jag haft en rejäl positiv och bra uppåtkurva, nu vill den istället bara gå neråt.
Allt jag tidigare tyckt jag vart bra på, känns de som att ja inte ens kan göra?
Fan… Det är ingen rolig känsla.
Suck!